Fredmans epistel n:o 48 - Solen glimmar blank och trind - Per Malmborg
Inspelad live i Kattlösa studio morgonen 27/12 2021 i en tagning.
Jag spelar på en sexsträngad lutgitarr.
Solen glimmar blank och trind eller Fredmans epistel n:o 48, med undertiteln Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769, är en av Fredmans epistlar, skriven i februari 1772 av Carl Michael Bellman.
Berättaren Fredman fungerar närmast som radioreporter som "avmålar" de scener som utspelas framför hans ögon på resan från Stora Essingen in mot staden en lugn sommarmorgon. De figurer som båten möter är enkla, folkliga, med namn som Olle och Kerstin, och Bellman fångar enkla men pregnanta synintryck, och det hela blir alltså en lantlig idyll. I fjärde strofen börjar även resenärerna på Fredmans båt uppträda och samtala med bönderna från Lovön. I strof 6 uppträder så Ulla Winblad och idyllen rämnar tillfälligt. När Ulla går till sängs med en av resenärerna grips även naturen av lust, och börjar överträda gränserna. Efter en ytterligare rad bilder från färden, bland annat av ett tukthus på Kungsholmen, avslutas det hela med att den sjösjuka Ulla kliver i säng på ett värdshus tillsammans med Movitz.
Solen glimmar blank och trind,
Vattnet likt en spegel;
Småningom upblåser vind
I de fallna segel;
Vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en Höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
Skjuter lås och regel.
* *
Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sit öra;
Rodret vrides, skutan vänds,
Gubben har att göra;
Under skarpa ögonbryn
Grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjertegryn,
Skal nu seglen föra.
* *
Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
Lyran brummar, böljan slår,
Alt med våld och yra;
Skutan knarkar, bräcklig, gles,
Vimplens fläkt i toppen ses,
Tuppen gol så sträf och hes.
Nu slog klockan fyra.
* *
Ulla Winblad skratta, sjung,
Spritt vid solens strålar,
Jäspa ej, lös upp din pung,
Tag fram band och nålar;
Fästa din salopp igen
Nös du? Prosit lilla vän!
Si där har du Hessingen,
Gröna trän och pålar.
* *
Lilla Fästman på dig ser,
Kom min Norström lilla,
Sätt dig bred vid mej, sitt ner,
Fritt din låga stilla;
Vi ha alla lika rang.
Lustigt! hör basuners klang.
Prosit och Contentement!
Dyrbar ögonvila.
* *
Kon i vassen skylt sin kropp,
Snärd i våta tågen,
Bruna Oxen kastar opp
Himmelsblåa vågen,
Ängen står i härlighet,
Kalfven dansar yr och fet,
Hästen tumlar stolt och het,
Svinet går i rågen.
* *
Morgonsupen, Movitz, går;
Ljufligt böljan svallar;
Ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar;
Där framsätter en sin fot,
Klotet käglorna slår mot;
Hör du dunsen af hans klot
Uti bergen skallar?
* *
Lossa tågen, seglen fäll,
Ren syns Skinnarviken,
Med dess Kojor och Castell,
Branta berg och diken;
Under små kolsvarta tak
Gnälla pumpar, eld och brak,
Hästen sträcker foten spak,
Gnäggar, rädd för spiken.
* *
Med sitt klappträd ner vid strand
Pigan står så kåter,
Knyter til sitt förkläds-band,
Och sin barm uplåter;
Barbent hon på bryggan står,
Räknar slagen klockan slår,
Flitigt sig på benet klår,
Svettig, sur och våter.
* *
Jeppe tutar, trumman går,
Böneklockan klämtar;
Sotarn svart i skorsten står,
Hvisslar, sjunger, skämtar;
Bagarn sina korgar kör,
Smeden ren sin slägga rör,
Ren båd' Knekt och Granadör
Vid geväret flämtar.
* *
Skyndom dit vår hydda fins,
Gömmom not och flöte;
Stöt uti basun, och mins
Detta glada möte.
Farväl Jörgen, Truls & Hans!
Farväl flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrten krans
Uti Neptuns sköte.
* *
Norström stjelper sin peruk
Af sin röda skalla,
Och min Ulla blek och sjuk
Lät sin kjortel falla,
Klev så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
Maka åt dig Norström! Frun
Hör ju till oss alla.